jawna

Intressant det här med ångest.. Hur det plötsligt kan börja gnaga lite smått under dagen över någon småsak, och man försöker att inte tänka på det, eller tänka bort det. Mot kvällen börjar det växa som en tumör och när det är sovdags är det en riktig jävla cancersvulst och det går inte längre att hantera.

 

Nu pratar jag inte om ångesten man kan få efter en pinsam fyllekväll, utan ångesten som växer ur en liten tanke, förändring eller rädsla och sedan börjar gnaga på varenda liten del av ens liv. Det spelar ingen roll var min ångest startade igår, men när den hade slagit ut helt låg jag och fick panik över precis allt jag inte har någon kontroll över, över saker jag inte kan förändra eller påverka, ett element som går sönder, en laddare som exploderar, inbrott, bränder, naturkatastrofer och allt ont som händer i världen. Hur jag precis i den stunden hade kunnat dö helt ensam i min säng, hur det hade känts att förlora en vän eller familjemedlem.. Lyckades jag lugna mig och slå undan de tankarna kom ångesten över en tillfixad tjej på ett tvprogram, tanken på att vakna på morgonen därpå och ta upp telefonen, att behöva klä på mig, äta frukost och gå ut.. Leva överhuvudtaget. Såhär höll det på, runt runt runt.

 

Som tur var hade jag ångestdämpande tabletter hemma, så jag tvingade mig själv att ta dem (vill ju inte behöva ta dem överhuvudtaget) och kunde somna efter en timme. Hela natten drömde jag att min mamma blev sjuk och att jag var i Afrika och dokumenterade hur människor försökte rädda världen.

 

Jag minns inte när jag senast fick ångest såhär. Men det skrämmer mig varje gång det händer, och jag inser hur känslig jag är för förändring när det kommer till saker som är väldigt viktiga för mig och mitt liv. Ibland blir jag så orolig att vissa saker ska hända att det nästan känns som att själen bara går ur mig.