åldersnojjig
Alltid ska jag hitta massa skit att tänka på innan jag somnar.. Inatt började jag planera lite i huvudet hur jag ska få ihop allt om jag flyttar till Stockholm nästa höst för att plugga. Det är ju bara två år till, det fixar jag. Två år. Då är jag alltså 27 år gammal när jag äntligen avslutar mina studier. 27??? VA!? Och dääär kom ångesten och paniken. Jag vill inte fortfarande vara en fattig student när jag är TJUGOSJU. Jag har ju byggt upp en framtidsbild i huvudet där jag iaf har köpt min första lägenhet då. Sen allt annat med pojkvän, samboliv, whatever.
Jag börjar typ hyperventilera nu när jag tänker på det. Då är det bara tre år till trettio.
Ge mig tillbaka minst två år som jag slösade bort på Espresso House till ingen nytta alls!!! Inga intjänade pengar, inga roliga resor, ingenting. Jag tog medvetet ett sabbatsår efter studenten för att fundera på vad jag vill plugga. Sen började jag plugga kriminologi, insåg att det inte var min grej och hoppade av och jobbade resten av året igen. Sen när jag trodde jag skulle börja plugga stadsplanering kom jag inte in på utbildningen. Därav ännu ett år till ingenting. Tre år... Vaaaaad har jag gjort av mitt liv egentligen???
Jag förstår att det inte är någon idé att ångra något, för jag visste inte vad jag ville göra och jag kan inte påverka att jag inte kom in på utbildningen första gången jag sökte. Sen är jag ju allmänt feg inför stora förändringar... Men åren känns så bortkastade nu i efterhand. Frågan är vad jag ska göra NU? Jag ska söka in till mastersprogram, söka jobb och söka kurser de kommande tre månaderna.. Sen får utbildningarna eller jobben avgöra om de vill ha mig eller inte. Nu försöker jag lugna ner mig en stund.