Förkrossad
Idag var det alltså upprop på Malmö Högskola för mig. Och ja... Såhär ligger det till; Jag blev antagen till en utbildning jag var osäker på om jag ville gå (Offentligt organisation och ledning) och kom in som reserv på en utbildning som jag vet att jag vill gå (Stadsbyggnad, stadsutveckling och planering). Antagningsnämnden skulle höra av sig senare om det blev någon ledig plats för mig på sistnämnda utbildningen, och båda uppropen var på samma dag och tid, så jag fick helt enkelt gå på uppropet till den förstnämnda utbildningen för att inte bli struken och utan någonstans att gå sen om Antagningen inte hör av sig till mig.
Så fort jag kom till den delen av skolan som hör till Offentlig organisation och ledning-utbildningen, så kände jag att det var fel för mig. När jag kom in i salen och träffade mina kanske blivande klasskamrater så kändes det ännu mer fel. Och när den programansvarige började prata om utbildningen och kurserna, Ja.. Då fick jag panik! "Jag hör inte hemma här, jag hör inte hemma här, detta är inte jag" upprepade jag gång på gång i huvudet. Och till slut kunde jag inte andas, så jag stack därifrån. Jag hade en liten panikattack ett tag och försökte bara hålla mig ifrån att gråta.
Med en halvtimme kvar på uppropet till utbildningen jag så gärna vill gå, så skyndade jag iväg till byggnaden som hör till den delen av skolan, bara för att kolla hur det såg ut med närvaron. Så fort jag såg byggnaden så kändes det rätt, och när jag gick förbi salen för uppropet och såg människorna som satt där inne så kändes det ännu mer rätt! Jag satt utanför ett par minuter och väntade på att de skulle avsluta, och när de väl var klara så började det strömma ut folk... 1,2,3... 16,17... 28,29... 40,41... 50,51 personer. Fan, fan... När nästan alla var ute gick jag in och pratade med den programansvarige. På uppropet hade det kommit fler personer än vad de egentligen skulle ta in på utbildningen. "Det ser inte så ljust ut nu, det finns troligen ingen chans för dig att komma in som reserv"
Jag är helt förkrossad. Nu har jag ännu ett år på mig att göra vad jag vill. Eller ingenting egentligen. Precis som jag redan har slängt bort 2 år på skitjobb, så nu väntar ett till. Stort tack till tjejen som erbjöd mig en näsduk när jag tårarna sprutade och jag var förvirrad och inte visste var jag skulle ta vägen.
Nu ska jag shoppa bort mina sorger.